walking down the streets of London,.

  Vi har varit i England kärleken och jag, dels på landet och dels i staden.
Det var en välbehövlig paus även om det för mig egentligen aldrig blir en paus att åka på resa.
Möjligen solsemester, där det inte finns så mycket annat att göra än att dricka drinkar och bada. Men jag är nöjd ändå, för jag har fyllt på depåerna med inspiration, kärleken och Ale. Tre av de bästa sakerna jag vet. Som ett litet smakprov på vad som komma skall, på vilka möjligheter det finns.
Och det var så fint att glida in i Götet igår kväll och se att Magnolia-träden hade slagit ut, att våren inte bara fanns i London utan att den även under tiden vi varit borta har hunnit hit. Som att komma hem till en helt ny stad, varmare och mer välkomnande. Tack för det, klimatet.

Lover of the light

Idéer är till för att genomföras, bäst är det när man har gått och sugit på dom ett tag och sedan kommer till skott. Har hunnit leka med alla nyanser av gult. En icke-pastellig kallad för curry blev valet (Passande i ett kök), fastän jag såg en turkos som fick ögonen att smälta. Ibland behöver man dock göra något otippat, bryta sina egna mönster. Tänker att nu blir det mer ljus i köket om källarna, fast snart behöver jag inte det eftersom solen går ner allt senare.

rich kid blues

Har en tvätta-sy-fundera dag. Sydde klart linnet, som egentligen var en topp fyndad på röda korset för 15 kronor. Man ska inte underskatta loppisarna i kranskommunerna.
Satte ihop den med den här och det här , och blev så oerhört nöjd över att alltihop är omgjorda skapelser som tillsammans bildar en underbar helhet.

Om att förminska någon i hopp om att själv växa

Oftast bleknar man i konturerna då, gulnar. 

När jag var yngre låg jag ofta i min mammas famn och grät och undrade varför. Varför människor betedde sig som dom gjorde och varför dom sa saker som gjorde ont. Sa saker som gjorde ont med flit. 

Jag kunde inte förstå, jag tyckte att det borde räckt att bara vara snäll, att ingen skulle vilja en illa då.

Hon brukade i hopp om att trösta mig en aning säga att: det lönar sig i längden. Det blir bättre sen.

Och jag brukade bli arg. Arg och ännu mer ledsen. Det kändes då som en alldeles omöjlig sak att ta till sig och att tro på. Besvikelsen över att världen inte var en trygg plats var så stor och tung. 'Sen' kändes  som något som fanns alldeles för långt bort. Så jag fortsatte att bli besviken.

Nu vet jag dock vad hon menade, inte på det sättet att dom någonsin ändrade sig. (för det var vad jag hoppades på då) Vissa gjorde det, men  deras platser fylldes snabbt av andra som fortsatte att vilja illa. Och så kommer det nog tyvärr alltid att vara. Det som hände var att jag lärde mig att placera illviljan där den hörde hemma, det vill säga inte hos mig som var deras mål från början. 

Och när jag tittar i backspegeln är jag glad och tacksam över hur jag blivit uppfostrad, att jag trots en i perioder trasig självkänsla aldrig någonsin med flit har försökt sänka någon annan i hopp om att själv få känna mig lite bättre. Det är det, inbillar jag mig, som gör att självkänslan dessutom bit för bit limmades ihop igen och till slut blev så intakt som den är idag. Så intakt att jag sällan låter mig provoceras av sådant som faktiskt inte är relevant utan kan leva mitt liv relativt konfliktfritt och njuta av det jag har.

För njuter gör jag: det lönade sig ju i längden.

Lite här och lite där

Det var med oroliga ben jag gick hem i regnet från sjukhuset igår eftermiddag. Har arbetat i dagarna fyra nu och allt är enligt läkaren finfint. Det har tydligen läkt så sjukt snabbt vilket ju är bra - jag har vetat att jag har gott läke-kött sen tidigare. Men jag har också lärt mig under resans gång att vad som helst kan hända, och att just den där inte går av, ger med sig, för hackor. Kanske är jag fånig dessutom men just ordvalet gjorde  att jag fick en känsla av att inte bli tagen på allvar. Försöker ignorera hur det ser ut (att det nästan ser värre ut än innan nu) och fokusera på att det kanske är borta. För det är vad jag har fått till mig, att ''vi får hoppas att besvären inte kommer tillbaka''. Inga garantier, alltså.

Annars har jag upptäckt ett sätt att måla naglarna som jag både tycker om och trivs med. Det där med naglar är  något jag inte riktigt uppskattat tidigare, eller något jag önskat mig kunna trivas i men som alltid snabbt har tvättats bort eller smetats ut direkt efter påstrykning. Som om händerna blir plasthänder. Som om jag klätt ut mig till någon annan, någon som inte är jag. För polerat. Nu kan jag sätta på lite färg utan att det tar över. Behöver inte bli bister när jag som vanligt fortsätter att arbeta med händerna och ser hur snabbt det skavs av. Det finns där men det krävs uppmärksamhet för att läsa in. Tänker att det är detaljerna som gör det, hur banala de än är.

Försöker göra både lite här och där emellanåt, nån timme på morgonen eller kvällen. En timme som oftast blir två, och så har jag undvikit sängen alldeles för länge fastän tanken från början var att jag skulle hålla mig ifrån den bara tills det blev dags att somna. Betar fortfarande av alla kläder som väntat på mig alltför länge, och startar nya små pill-projekt för att jag har fått lära mig det - att det är viktigt att alltid i alla fall hålla på med något litet. Viktigt för själen.

kornigheten

Gick loss med vit textilpenna igårkväll. Vet varken hur bra det håller eller om jag tycker om det, men så får det vara.

Jag och armarna.

Tog bort armarna på den här fin-randiga bodyn jag hittat på second hand. Dom var tightade och slutade på ett obehagligt ställe mitt emellan t-shirtlängd och trekvartslängd. Ovanför armbågarna. Gick inte, hatade dom och använde den aldrig bara för det. Men nu så, kanske.